festhosnisen

Kan ju börja med att säga att jag hatar att min pappa & Kicki tror att jag är 13 istället för 17.

Kommer hem 23.15. Blir världens liv runt 00.00 för att de ringer och kollar vart jag är. Hemma?

Jag kan nog klara mig från tåget och hem utan problem.

Jag vet att det är för att de bryr sig. Men det börjar gå mig på nerverna.

Jag hör av mig, säger vart jag är, när jag ungefär kommer hem m.m.

Inte för att vara sån, men mina syskon har inte alltid varit de bästa på att höra av sig, dock så har de bättrat på sig nu, men iaf, to the point. De ska alltid veta vad jag gör, vart jag är, och det är väldigt viktigt för mig att vara hemma innan 23. Medans de andra har kunnat komma 23.30 utan att höra av sig, och bara glida in.

Och när man väl berättar exakt varför man var sen, och att jag väntade på bussen, nej. Nej, förstår ni, då har jag tydligen varit någon annanstans och hållt på med något.

Inte konstigt att jag får mer och mer längtan tills min 18-årsdag. Den dagen. Herregud säger jag bara. Frihet. Leva som jag vill, på mitt sätt, komma när jag vill. Skaffa lägenhet.

Det är säkert för att jag alltid har varit den som har suttit hemma och inte gjort mycket. Tagit hand om mina syskon, hjälpt till mycket hemma, m.m. Men nu när jag har blivit äldre så har jag börjat vara ute med kompisar på fritiden, och börjat slappa lite. Därför tror de att jag gör en massa saker, och ljuger. För att jag inte är hemma lika mycket. De kan lämna ett helt hushåll till mig i veckor, och de vet att jag sköter mig, men vara ute på fritiden och komma hem lite sent på kvällen, det kan jag inte?